Efter en helt underbar helg kan man ju tycka att man borde vara glad. Nä istället sitter jag här med tårar i ögonen och undrar vad fan var det den här gången. Varför kan jag inte bara släppa all osäkerhet och börja lita på att jag duger som jag är. Men då ska ni veta att det ligger år av hårda ord och kränkningar bakom. Inget man släpper i en handvändning även om jag försöker..Och vad händer när självförtroendet sviker. Jo att min tillit till människor försvinner. Eller rättare sagt tilliten till den som tycker om mig. Du vet vem du är...
Fan jag vet inte varför det blir så. Känns som att jag stöter bort av rädsla för att förlora senare. För varför skulle någon vilja ha mig? En jävla planka som tränar för mycket...
Varför finns intresse för mig?
Vad har jag att erbjuda?
Varför skulle han inte vara som alla andra? En player som drar när han fått sitt.
Ärligt, jag är rädd och ledsen..
Rädd för att bli sårad igen.
Rädd för att öppna mig och sen inse att man bara var en i raden..
Jag litar inte på dig.... Hjälp mig Calle att ändra på det...
Visa att du inte är som alla andra.
Som sagt borde vara glad efter den här underbara helgen.
Fan......
Istället gjorde den mig mer skör och förvirrad.
Igår gick första flyttlasset från Torshag. Alla möbler...På grund av vab missade jag det och även flyttfesten som var för alla barn.
Jag fick vackert vara hemma med mina juveler. Vi gjorde läxor från 9.30-13..
Duktiga var de... Hej hopp
Blev en kort dag på jobbet idag då skolan ringde och sa att Tuva hade kräkts. Ok, snabbt in i bilen. Hämta en blek och matt skrutta. Sen hem till mormor för att hämta Olle som varit hemma med ont i halsen. Försökte få i Tuva lite vätska men hon slockna. Någon timme senare vaknar hon med 40 grader i feber. Lite lätt panik. Fan...
Alvedon och lite vätska. Shit ungen yrar. Mer vätska...
Hon somnar igen... Vaknar efter en kvart och det rann och då menar jag rann svett om henne. Håret är blött, tröjan är dyngsur och underbyxorna.
Men va fan. Byta om. Torka... Mer vätska och nu när klockan är snart 20.00 kan mamma andas ut lite. Nere på 38 grader och hon verkar piggare.
Hoppas det inte stiger igen
Igår var det dags igen. Kände mig taggad för lite fight och tänkte att nu jävlar ska han få igen för lördagens muskeldödare och trynslag. Fick dock erkänna mig besegrad redan i dörren in till träningsrummet. Människan stod i karatedräkt och såg farlig ut, not... Nä vars. Ett slag med handskarna och det blev mattflykt. Feg var jag. Och så fick jag höra att jag sparka som en pensionär. What....
- ja du böjer benet. Det ska vara rakt.
Men aaa. Spela roll...
Säger bara. Hämnden är ljuv. Ska smygträna hihi
Ungefär så ser jag ut över hela kroppen idag.. Eller rättare sagt. Känns så...Igår kväll 22.00 fick vi ett ryck och gick ut och fightades på gräsmattan (med handskar). Vansinne egentligen. Ingen av oss hade skydd och det blev en del rejäla slag, iallafall på mig. Två träffa ansiktet och näsan och en i ögat. Däcka nästan men envis som jag är var det bara på't igen. Jag vet att jag fick in en hård spark i röven på kung fu wannaben och det kändes rätt skönt.
Men nu blir det soffläge. Måste vila min förlamade arm som fick sig en jäkla muskeldödare
Avslutar inlägget med kort på två sötisar som vi blev helt betuttade i
Bläddrar i Veckorevyn, på datorn. Hmm spännande.. 27 saker du minns om du var ung på 90 talet. Fortsätter och skrattar nästan på mig. Mycket stämmer in.. Hittade fem bilder som var så jag... Fan tårar i ögon. Asgarv... Minnen minnen.. Bra minnen...Hmm minidiscen som man alltid hade var man än gick..
Diskett... Ja ni förstår...
Mirc och Lunarstorm... Det var grejer...
Läppenna.... Såg förjävligt ut...
Buffaloskorna.... Åå vad jag älskade dessa underbara skor... Fan vad cool jag kände mig haha
Som sagt minnen...
Äntligen börjar denna dag gå mot sitt slut. En Johan Falk film går i bakgrunden. Kan inte påstå att jag följer. Massa pangande. Ok kul....Mina tankar är någon annanstans. Funderar på varför människor är så jävla rädda. Rädda för att våga stå för det de tycker och tänker. Bara snacka en massa skit och gå bakom ryggen.
Ok mig vågar de prata med men det är att ta den enkla utvägen. Lägg över allt på Jenny för att slippa ta det med de det berör. Jo klart jag ska ändra mig. Helst ska jag hålla käft och inte synas. Hacka på mig. Mår ni bättre då?
Kanske är ledsen nu men i slutänden är det jag som segrar och står som Vinnare... Fega stackare.
Nu ska jag gråta en skvätt sen tar vi nya tag. Orkar inte hur mycket som helst.
Avslutar med en bild på Gordon som fick väldigt bråttom att komma ur synhåll när jag och mobilen kom
