"Du är ju fan dum i huvet. Det är därför jag skriver såna sms till dig. Du är ju dum i huvet"
Ok, det där är vad jag fick till mig i går. Spännande. Gjorde mig lite förbannad men jag kastade det över axeln med en gång. Om en person tycker att jag är dum i huvet varför då skicka ogenomtänkta sms som visar på motsatsen. Sms som är elaka och sårar. Och det bara för att jag är dum i huvet.
Vissa saker skriver eller säger man bara inte för att 30 minuter senare ta tillbaka.
Fungerar inte så.
Skadan är redan skedd.
Men nu är det lördag och jag ska mysa med juvelerna..
Så vacker och sorgsen på samma gång. Om och om igen strömmar tonerna ut från lurarna och varje gång rinner tårar. Tårar av sorg...men även saknad...
Sorg av känslan att mitt liv är på väg tillbaka där jag var förut.. Ensam och negligerad. Missförstådd kanske är rätt ord. Tänk om jag bara kunde berätta om mitt liv, för just nu är det ingen som förstår mina tårar. Ingen förstår sorgen bakom dem..Jag vet inte hur länge jag ska orka resa mig och vara stark. Jag är inte det. Visst motgångarna får mig alltid att resa mig upp men varje gång förlorar jag även en lite bit av mig själv. Jag är trött och ledsen...Jag vill vara den glada Jenny jag en gång. Jag saknar det. Jag är trött på att vara alla till lags. Trött på att vara den som ska ändra sig. Trött på att hela tiden få höra saker, elaka saker som ska tas tillbaka och be om ursäkt för. Ord är svåra att få bort.... Sitter kvar...länge...
Varför är det bara jag jämnt. Varför kan inte alla se sin egen del. Varför....
Jag orkar inte vara ledsen eller ensam mer...Orkar inte
Lördagkväll... En lördagkväll som spenderas ensam. Ja ensam är väl att ta i. Juvelerna är ju här men de sover.
En kopp kaffe står bredvid mig och väntar på att bli uppdrucken. Det är inte första koppen som inte blir det. Stress som gör att jag måste ha en i handen eller bredvid mig. Just nu mår jag inget vidare. Ledsen, ont i området kring hjärtat och armen. Jag känner mig stirrig, ängslig och natten som var hade jag andningssvårigheter och var kallsvettig. Jävla stress.
Och inte blir det bättre att en viss person inte tar mig på allvar. Respekt och empati...jo men inte mot mig...
Jag trodde att de tråkiga, ensamma dagarna var över. Men aldrig kan man få vara glad en längre stund förrän man är nere igen. Men jag säger som jag brukar. Jag tar mig upp och framåt... Oftast är det de som fått ner mig som blir förlorarna i slutänden. Då står jag där och ler och vinkar.
Men just idag och lite av gårdagen är skit. Bland de sämsta helgerna på länge och jag har varit med om många.
Tur att mina underbara juveler muntrade upp mig idag. Älskar er så...
Jo innan jag glömmer. Magnus Dahlstedt. Jag vet att du läser min blogg. Du har varit en av anledningarna till min stress och eftersom du inget har att säga till mig så tar jag det här...
Hej då. Inget kommer förändras
Nu ska jag böla en skvätt över min skit helg och lyssna på vackra låtar.
Visste det skulle bli så här. Kände det på mig redan från början. Jag avskyr och då menar jag avskyr när människor bara gör vissa saker för andra och inte för sin egen skull. Det slutar oftast inte bra.
Nu har det hänt igen och jag mår inget bra. Gråter och har hjärtklappning. Stress jag vet...
Stressar sönder mig sånt här.....
Nu måste jag rycka upp mig. Igen.. .
Som alla andra gånger.
Varför ska jag vara så stark. Varför kan jag inte få ligga i någons famn och gråta.
Lev i nuet, spara inte på fina ord och känslor utan säg dem och visa uppskattning för allt du har. Även om solen inte skiner och regnet öser ned så finns det tusentals som hade velat byta plats med dig och få uppleva den dagen. Varje hjärtslag, varje sekund är en välsignelse! Det enda vi har är nuet så var rädd om det.. vem vet vad som händer imorgon..
I can if I think I can and so can you
