jlblm

Så vacker och sorgsen på samma gång. Om och om igen strömmar tonerna ut från lurarna och varje gång rinner tårar. Tårar av sorg...men även saknad...

Sorg av känslan att mitt liv är på väg tillbaka där jag var förut.. Ensam och negligerad. Missförstådd kanske är rätt ord. Tänk om jag bara kunde berätta om mitt liv, för just nu är det ingen som förstår mina tårar. Ingen förstår sorgen bakom dem..Jag vet inte hur länge jag ska orka resa mig och vara stark. Jag är inte det. Visst motgångarna får mig alltid att resa mig upp men varje gång förlorar jag även en lite bit av mig själv. Jag är trött och ledsen...Jag vill vara den glada Jenny jag en gång. Jag saknar det. Jag är trött på att vara alla till lags. Trött på att vara den som ska ändra sig. Trött på att hela tiden få höra saker, elaka saker som ska tas tillbaka och be om ursäkt för. Ord är svåra att få bort.... Sitter kvar...länge...

Varför är det bara jag jämnt. Varför kan inte alla se sin egen del. Varför....

Jag orkar inte vara ledsen eller ensam mer...Orkar inte