Idag är återigen en sån där fantastisk dag som får en att le. Kul på jobbet med mina fantastiska kollegor och väl hemma många givande diskussioner med kidsen. Kändes som om vi aldrig hade pratat med varandra än mindre lyssnat. Kan det vara så, att vi tror att vi är närvarande föräldrar och duktiga på att kommunicera när vi i själva verket inte alls gör det. Lyssnar vi/ jag verkligen aktivt på det barnen berättar. För att lyssna och att faktiskt lyssna aktivt är två helt olika saker. Måste skärpa mig. Ja vi hann med en hel del innan det var dags att skjutsa Tuva till scouterna. Olle och jag passade på att ta en löptur ute och Olle chockade mig en aning för han frågade en massa som jag faktiskt inte kunde svara på. Han frågade varför jag var tillsammans med Calle. Calle är ju inte snäll mot dig. Jag har hört många gånger vad han säger till dig och det har jag sagt till pappa. Inga snälla saker. Vidare sa han att Calle är ju snäll mot oss men han är mindre snäll när Theo är med. Varför är han det?Jag visste faktiskt inte vad jag skulle svara så jag sa det. Ärligt Olle så vet jag inte varför jag är tillsammans med Calle. Jag hade liksom inget vettigare svar.
Men här på bloggen kan jag skriva att Calle är den elakaste människa jag har träffat på. Spelar ingen roll vad man har varit med om i sitt tidigare liv man behandlar inte de man tycker om så illa som han gör. Gång på gång har han kränkt och sårat mig och sen nekat till det. Han sårade hellre mig än det otrogna exet. Hade jag inte sagt ifrån hade de fortfarande skickat sex sms till varandra, för han vågade inte säga ifrån ifall hon skulle bli arg. Hur jävla blåst kan man vara. Det värsta är att spärren inte ens finns när barnen är med. Det är precis som att han inte kan hejda sig när han blir arg utan spottar ut det mest elaka du kan tänka dig. Såna saker man inte säger till någon. Psykiskt sjuk, lika sjuk i huvet som min pappa, sämsta skit han träffat, sämre än exet är bara några saker som jag men även Olle och Tuva fått höra från hans mun. Och allt är alltid någon annans fel. Bortskämda jävla grabbjävel som inte klarar att ta hand om sig själv, än mindre hus och sitt eget barn. Man kan fan inte leka igenom livet. Man måste ta ansvar. Men han är väl innerst inne putt för att han inte fick leka suparlekar med sina polare mer. Punkt. Jag tycker inte att man super så att man blir aspackad när man har sina barn, speciellt inte när tendenser finns till aggressivitet. Och absolut inte vara bakfull dagen efter. Är väl sånt han saknar. Knulla runt och känna sig manlig. För man är ju mer manlig när man gör sånt än när man tar hand om den man tycker om. Tror inte att Calle vet vad ordet ömhet, empati ja alla jävla ord som har med kärlek och förhållande att göra. Kommunikation, vad är det. Är det när man åker tåg eller...
Nä kommunikation är mer än att bara säga, älskling ska vi knulla eller kan du ta mig på pungen.... Fy fan
När jag nu sitter med alla dessa skrivna ord framför mig så är det mig oförståeligt varför han ens finns kvar i min närhet.
Jag är så ledsen att mina barn fått se detta. De har hört och sett mer än vad jag trodde efter vad Olle berätta. Det skär i hjärtat. Förlåt älskade barn. Förlåt mig själv för att jag tillåtit all denna skit från någon under två års tid. Jag är mer värd än detta, att vara någons lilla hora man plockar fram när man känner för att vara snäll. För det är ju det enda som är bra med mig tydligen. Min mage och min rumpa. Smickrande....Ee nä inte ett dugg. För jag tyvärr inte säga detsamma.
Men nu har jag skrivit av mig. Måste sova. Känner mig faktiskt glad. Stolt över mig själv, över vad jag åstadkommit i mitt liv. Stolt över mina barn.
Go natt
Avslutar med en bild jag hittade på Facebook
Vilken fantastisk dag och då menar jag fantastisk. Ligger med stort leende här i sängen och tänker tillbaka på dagen. Idag var dagen för stridsbåt 90 åkat. Calles födelsedagspresent. Från hotellet vi låg på igår tog vi oss smidigt in till Skeppsholmen i Stockholm där vi parkerade. Vidare 100 meter sen över Kastellholmen till platsen där vårt äventyr började. Stridsbåt 90...Så grymt kul. 46 knop, 1000 hk, tvära svängar och stopp och det underbara mullrande från motorerna var fantastisk. Skulle så gärna velat haft med ungarna på detta men de var för små och det kan man förstå nu efteråt. För undan gick det. Kidsen å andra sidan hade haft kanonkul hemma hos Calles mamma Anna. Igår bubbelbad ute och idag när vi skulle hämta dem var de ute med Calles bror Johan i skördetröskan. De ville inte följa med hem så de fick stanna ytterligare en stund. Tuva och Theo åkte med traktorn som gjorde rundbal. Och överlyckliga Olle fick köra skördetröskan själv. Johan lät honom sick sacka lite bland balarna men även tröska. Så kul och bra för självförtroendet. Men nu är det dags att gå och sova.
Tack end godnajten
Gullefjun
Liten tv och dålig film på hotellet
Stridsbåt 90
Det går undan
Fikapaus
Överlycklig Olle kör själv
Min lilla stora Olle
Ligger i sängen med satans ont överallt. Träningsvärk kallas det tydligen och med all rätt borde jag ha det efter dagens språngmarsch i Krokeksloppet. Jo för det löpte jag i spöregnet efter jobbet idag och det gick kanonbra. Kunde sprungit snabbare om jag visste hur banan gick men jag är nöjd ändå. Pengarna de fick in för startavgifterna i loppet går till Cancerfonden så man gjorde ju något bra idag.
Nu blir det natten. Noga med sömnen då jag påbörjat att skriva sömndagbok, doktorns order för att se om vi kan komma tillrätta med varför jag inte sover.
Jaja. Hej hopp
Nöjd
Ännu mera nöjd
Geggiga 
